Skrämselpropaganda


I SVT:s Debatt diskuterades GPS på barn av rädsla för att nåt ska hända dom. I hela samhället diskuteras hur våldsamt det blivit... men är det verkligen sant?

Det finns en sjuklig rädsla i hela samhället för allt som kan hända, och vi gör allt för att skydda oss mot allehanda saker... och det är väl inget konstigt i det, eller? Skyddar vi oss mot verkliga faror är det väl okej, men när vi bygger upp enorma skydd mot saker som inte är reella faror då blir det lätt absurt. 

Ett bra exempel är när en av de försvinnande få galningar som finns begår bestialiska brott (reaktionerna rör oftast brott mot barn). Dessa  brott händer oerhört sällan, även om jag är en de första att påpeka att det aldrig borde hända, men i debatterna som följer låter det som ett accelerande problem. Media och alla "haka-påare" får det att låta som det står en galning bakom varje gathörn, och det skriks om hur stort problemet har blivit... men är det någon av alla gaphalsar som kollat om det verkligen har blivit värre???   

Dessutom har barn och ungdomar blivit helt förslappade och respektlösa... åtminstone är det den bilden som sprids, men är det sant?

Faktum är att de flesta medelålders hakar på alla nyhetsrapporter i tv och tidningar och utgår från att allt blivit värre, men sanningen är kanske att det finns fler nyhetsrapporter (internet, tidningar, massor av tv- och radio-kanaler)... inte fler brott och andra hemskheter?

Jag har inte den exakta sanningen, men när jag kollat brottsstatistiken (tidigare i år) kunde jag konstatera att vissa brott ökat över åren medan andra minskat. Det finns alltså ingen entydig bild att allt blivit värre... så varför är det den bilden som alla tar till sig?

En förklaring är givetvis att jag och mina bekanta bivit äldre och sitter hemma och tar del av alla dåliga nyheter. Ungdomarna som är ute i den verklighet vi ser på tv:n uppfattar säkert inte verkligheten som mer våldsam än vad vi gjorde när vi var unga... och personligen kan jag i alla fall säga att det var mycket våld när jag var ung också. En annan förklaring kan vara att vi i dagens samhälle har möjlighet att ägna våra tankar åt det här... trots alla rapporter om minskad fritid misstänker jag att tidigare generationer ägnade mer tid åt att få hem mat på bordet än vad vi gör idag. Våra problem består snarare i hur vi ska ha råd med utlandssemester, bil, villa och platt-tv med 78 kanaler samtidigt som barnen ska ha de senaste spelen och mobiltelfonerna så dom inte blir mobbade i skolan, eller om det är för att vi inte ska bli betraktade som "loosers".

Dessutom har dessa debatter förts i alla tider... om ni inte tror mig kan ni läsa Tage Danielsons "Samlade tankar från roten". I den boken (som kom ut i början på 60-talet, alltså över 40 år sedan) är det oerhört mycket som känns igen från idag, skillnaden är väl bara att radio och tv bytts ut (kompletterats) mot internet och mobiltelefoner. 

Frågar ni mig så tror jag överbeskyddandet och ångesten över alla hemskheter hänger samman med att Sveriges småborgerliga befolkning ökat med runt 1 000 procent sedan jag var liten på 70-talet... kolla bara på den lilla bruksort jag kommer i från. När jag var liten kände jag knappt någon som bodde i villa, nu vet jag ingen som bor i lägenhet... förutom singlar och flyktingar. Oavsett var dom jobbar (jo Lars Ohly, metallarna är inräknade) har dom villa, minst en bil, bredband, platt-tv och ändå råd med utlandssemester varje år... det finns givetvis dom som inte har råd med allt detta, men dom är faktiskt undantag.

Med ökade ekonomiska resurser ökar småborgerligheten, och det är inte bara postitivt. Småborgerliga människor är oroliga över att ta fel bestick (ni vet när det ligger identiska bestick bredvid varann vid finmiddag och man ska ta dom i en viss ordning vid förrätt och varmrätt) när dom äter, inte är det konstigt om dom är oroliga att något ska hända barnen... det är ju helt naturligt. Men dom skulle varit med på min tid, farfar åt sås med kniven och dom vuxna herrarna sputta snus och söp i barnens närhet... det går bra det också bara man får lite kärlek.

Vi klagar över att barnen inte vill gå ut, men varför ska dom det? Det finns ju hur mycket utrymme som helst inne i villan och utanför villan står det en galning och väntar på att kidnappa dom... nog är det tryggare i soffan!?

***

Kommentarer
Postat av: Tina

Antar att du läst " I trygghetsnarkomanernas land- det nationella paniksyndromet" av David Eberhard...De flesta brott har inte ökat..men vi blir räddare o räddare..

TRAV-jag får ÅNGEST. Som barn tillbringades alla semestrar runt om i landet pga trav.På vintern blev det istrav i Norge.Trots att jag varit i nästan hela sverige, så vet jag bara hur travbanorna ser ut, inte städerna. Tragiskt ? SÅ var det att växa upp i en familj där pappa stod för travintresse.. Tina

2008-11-30 @ 12:28:24
URL: http://tinasjostedt.blogg.se/
Postat av: travfilosofen

Hej Tina,



Jag känner till David, men har inte läst boken. Ledsen att trav ger dig ångest, men du får se det positiva... du har i alla fall sett en del av Sverige :-)



/ travfilosofen

2008-12-01 @ 19:11:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0