Per Capita

Satt och tittade på nyhetsmorgon i tv4 där det diskuterades en provocerande artikel som två kända kulturpersonligheter (kvinnor) tydligen skrivit.... det har skrivits om försoningsknull, otrohet mm. Jämlikhetsdebatten har blivit hätsk av artikeln.

Samtidigt på en kanal som heter Access (osäker stavning) satt Sveriges elit i tyckande om kultur och mode och diskuterade vad som gäller just nu.

Själv sitter jag väldigt ofta och funderar över varför det inte verkar finnas någon samstämmighet mellan det som diskuteras i det offentliga rummet och det som "vanligt" folk ute i stugorna diskuterar och tycker... umgås jag med väldigt udda personer? Eller är det så illa att det finns vissa saker som det inte är någon idé att ta upp offentligt eftersom det är så politiskt inkorrekt att tycka på ett visst sätt att man helt enkelt är tyst för att inte bli betraktad som en idiot?

***
Det enda jag vet är att det finns ett oändligt mörker av hyckleri i samhället... titta bara på Janne Josefssons valstugereportage där politiker säger en sak när kameran är på och en annan när dom tror den är av.

Titta på företagsledare och andra makthavare som talar om vikten av återhållsamhet i löneförhandlingarna samtidigt som de själva tar ut hutlösa löner och bonusar.

Titta på de "små" människorna som stjäl småsaker från jobbet och gör falska avdrag på deklarationen och fuskar med stämpelklockan på jobbet och sjukskriver sig på eftermiddagen för att slippa karensdagen, samtidigt som de uttrycker förakt över dem som stjäl dyrare saker. Är inte det samma sak, eller finns det en viss summa som måste överstigas för att det ska vara oförsvarbart? 100, 1 000, 10 000... var går gränsen i så fall???

Titta på relationer där det fejkas orgasmer och bedras till höger och vänster.

Titta på den s.k. jämlikheten mellan könen när det i verkligheten fortfarande är kvinnorna som styr i hemmet och männen som styr i samhället. Ingen vill egentligen lämna i från sig sin makt, men i det offentliga rummet låter det annorlunda.

Titta på kvinnor som vill ha jämställdhet men ändå anser att det viktigaste som finns är att raka benen och måla sig i ansiktet.

Titta på män som talar om det tuffa i att vara mjuk, men som fortfarande jämför organen i smyg i duschrummen och bara visar känslor när det går åt helvete vid pokerbordet.

Titta på arbetsplatserna där det finns en åsikt på möten och i fikarummen, men ofta en helt annan åsikt i korridorerna och bakom de stängda dörrarna... det talas utåt om acceptans för varandras olikheter men i verkligheten hatar vi allt som är annorlunda.

***
När det finns så stor skillnad mellan vad som diskuteras öppet och det man ser (och hör) bakom kulisserna är det inte konstigt att det finns politikerförakt och stor skepsis i samhället mot all makt? Det är heller inte konstigt att politiker misstror människor och misstänkliggör bl.a. sjukskrivningarna? Inte heller är det konstigt att människor har svårt att lita på varandra och fortfarande inte förstår sig på varandra?

Vi lär barnen att ärlighet varar längst... men hur många menar egentligen det och hur många lever själva upp till det uttrycket?

***

OS lider mot sitt slut och flexsaldot är totalhavererat... som grädde på moset är semesterdagarna i princip slut och arbetsdagen förlängs med 40 minuter den 1 september. I princip det enda som får mig att gå upp på morgonen är det obligatoriska morgonkaffet.

Nej då, skojar lite... flexen, semestern och allt det där stämmer... men det är faktiskt en hel del sommar kvar, och dessutom är hösten en underbar tid med ljuvliga färger, frisk luft och skogen full med kantareller. Det blir mörkare och mörkare och perfekt med en tänd brasa, ett bastubad, filmkvällar eller varför inte en god bok.

Tänkte tipsa om några självklarheter som borde ingå i läroplanen:

- Leif GW Persson är en härlig profil som skriver underbara böcker... läs dom alla!
- Smoke är en liten filmpärla som ni bör se... den har några år på nacken men är lika underbar för det.
- Tom Alandh har gjort några magiska dokumentärer för SVT... kan vara svåra att få tag i, men det är värt besväret.
- Janne Josefssons programserie som går just nu på SVT... några av programmen är riktigt bra, kolla på SVT Play.

Apropå kultur så har den engelska fotbollen dragit igång på allvar... åker ni till England ska ni gå på fotboll, oavsett fotbollsintresset är det en upplevelse... skit i Buckingham Palace och besök en fotbollsarena istället.

Aimee Mann kommer till Sverige i början på november... missa inte det!

• Usain Bolt... vilket monster till löpare, han lunkar ju fram när benen på banorna bredvid går som trumpinnar!!!

• Susanna Kallur... ledsen att säga det, men det duger inte att ramla på häcken!

• Usain Bolt... springer han för fullt i finalen på 200 m eller blir det dansuppvisning sista 50?

• Kan Wissman rent av ta en medalj?

Varför finns det ingen utbildning i relationer? Jo jag vet, det finns massor av böcker på området... men dom som verkligen behöver det kan ju knappt läsa så det fungerar inte. Umgänget med andra människor är bland det knepigaste (och viktigaste) som finns, men det finns inga krav på utbildning. Vi ska i skolan lära oss vem som var kung för hundratals år sedan, men vi ska inte lära oss hur man bemöter andra människor... åtminstone finns det inte på schemat, mig veterligt!?

Det är ju alldeles uppenbart att de flesta skulle behöva en utbildning, eller någon sorts manual där man kan läsa sig till vad som är ett korrekt beteende... då slipper man fundera när man träffar idioter... rätt och fel nedskrivet på ett papper helt enkelt!

Det är samma sak med uppfostran... visst är det bra att föräldrarna får styra mycket själva (i alla fall i de flesta fall) men ibland önskade man att det fanns nedskrivet hur många timmar barnen behöver sova i olika åldrar, hur mycket dom ska titta på tv, datortid, umgänge med kompisar, hur ofta dom ska sova över hos andra, hur mycket dom ska hjälpa till, städa rummet mm. mm.

Skulle i alla fall vara skönt att ibland slippa debattera självklarheter med barn... vissa saker är ju tydligen självklara, ta tandborstningen som exempel. Alla vet att tänderna ska borstas i exakt två minuter, men ingen har en aning (eller har olika åsikter) om hur ofta barnen ska kramas, hur mycket dom ska hjälpa till eller hur mycket dator och tv som är bra... är det inte lite märkligt!?

Vore det inte bra om någon statlig myndighet kunde ha rekommendationer på områden som rör relationer och uppfostran... eller är det tandläkarna som har ensamrätt på riktlinjer???

Hur har man förresten kommit fram till att just två minuters tandborstning är det optimala? Är det överhuvudtaget någon som ifrågasatt det vetenskapliga... skulle inte tro det!

Apropå barn och uppfostran... Foppatofflor på barn? Ett tydligt exempel på att det behövs en myndighet som ger oss riktlinjer.

Nu är det OS igen och hela svenska folket är idrottsintresserade, dom är det vart fjärde år (vartannat om man räknar in vinterspelen). Jag som redan är idrottsintresserad ser OS som ett stort tivoli och har svårt att känna engagemang.

Dessutom är väl alla dopade?

Men... ni vet väl att vi svenskar inte dopar oss, det gör man bara i länder där det bor människor med sämre moral... om ni inte visste det så är det faktiskt en utbredd uppfattning i Sverige, det är sant! Jag har inte sett någon statistik om svenskar är mindre frekventa i dopingträsket, och det spelar heller ingen roll för även om det skulle visa sig att det är så skulle jag vara väldigt försiktig att utropa oss till moraliskt högre stående individer.

Om, jag säger om, vi inte dopar oss i samma utsträckning som andra beror det kanske på att vi är rädda för att åka dit... inte för att vi är så jävla sportsliga!? Fega, snåla och inte speciellt givmilda... är det inte så vi svenskar uppfattas?

Det enda jag vet är att svenskar genom historien har dopat sig, och jag vet också att så fort någon utlänning gör en uppseendeväckande prestation skriker vi efter dopingpolisen medan samma prestation av en svensk ger Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Men varför är vi så förvånade över doping... visst är det dumt och fel, men kan vi förvänta oss annat av elitidrottare som gör (och måste göra) allt för att bli bäst. Vari ligger den moraliska skillnaden i att väga mat, ligga i höghöjdsläger, filma till sig fördelar på fotbollsplanen kontra att dopa sig? Skillnaden är stor skriker nu många, men enligt mig är skillnaden hårfin... människor (oavsett ras, kön, sexuell läggning mm.) gör i alla lägen det de kan (bonusar, ta hem lite material från jobbet, dra av lite extra på deklarationen, hugga sig en julgran mm.) för att maximera sin situation, varför ska idrottare vara annorlunda?

Men visst är det orättvist att vissa dopar sig.. men det finns även dom som tycker det är orättvist att Stefan Holm är mycket kortare än Patrik Sjöberg... herregud säger jag!

Rättvisa är ett knepigt begrepp... i ovan fall kompenseras väl till viss del längdskillnaden av att Patrik Sjöberg rökte och kanske även i övrigt levde ett tuffare liv än Stefan Holm. Undrar hur högt Holm hoppat om han bytt livsstil med Sjöberg... 2.10?

Är det inte för lite profiler inom idrotten också... visst var det roligare på Ricky Bruchs tid?

***