Hyckleri och livslögner
Satt och tittade på nyhetsmorgon i tv4 där det diskuterades en provocerande artikel som två kända kulturpersonligheter (kvinnor) tydligen skrivit.... det har skrivits om försoningsknull, otrohet mm. Jämlikhetsdebatten har blivit hätsk av artikeln.
Samtidigt på en kanal som heter Access (osäker stavning) satt Sveriges elit i tyckande om kultur och mode och diskuterade vad som gäller just nu.
Själv sitter jag väldigt ofta och funderar över varför det inte verkar finnas någon samstämmighet mellan det som diskuteras i det offentliga rummet och det som "vanligt" folk ute i stugorna diskuterar och tycker... umgås jag med väldigt udda personer? Eller är det så illa att det finns vissa saker som det inte är någon idé att ta upp offentligt eftersom det är så politiskt inkorrekt att tycka på ett visst sätt att man helt enkelt är tyst för att inte bli betraktad som en idiot?
***
Det enda jag vet är att det finns ett oändligt mörker av hyckleri i samhället... titta bara på Janne Josefssons valstugereportage där politiker säger en sak när kameran är på och en annan när dom tror den är av.
Titta på företagsledare och andra makthavare som talar om vikten av återhållsamhet i löneförhandlingarna samtidigt som de själva tar ut hutlösa löner och bonusar.
Titta på de "små" människorna som stjäl småsaker från jobbet och gör falska avdrag på deklarationen och fuskar med stämpelklockan på jobbet och sjukskriver sig på eftermiddagen för att slippa karensdagen, samtidigt som de uttrycker förakt över dem som stjäl dyrare saker. Är inte det samma sak, eller finns det en viss summa som måste överstigas för att det ska vara oförsvarbart? 100, 1 000, 10 000... var går gränsen i så fall???
Titta på relationer där det fejkas orgasmer och bedras till höger och vänster.
Titta på den s.k. jämlikheten mellan könen när det i verkligheten fortfarande är kvinnorna som styr i hemmet och männen som styr i samhället. Ingen vill egentligen lämna i från sig sin makt, men i det offentliga rummet låter det annorlunda.
Titta på kvinnor som vill ha jämställdhet men ändå anser att det viktigaste som finns är att raka benen och måla sig i ansiktet.
Titta på män som talar om det tuffa i att vara mjuk, men som fortfarande jämför organen i smyg i duschrummen och bara visar känslor när det går åt helvete vid pokerbordet.
Titta på arbetsplatserna där det finns en åsikt på möten och i fikarummen, men ofta en helt annan åsikt i korridorerna och bakom de stängda dörrarna... det talas utåt om acceptans för varandras olikheter men i verkligheten hatar vi allt som är annorlunda.
***
När det finns så stor skillnad mellan vad som diskuteras öppet och det man ser (och hör) bakom kulisserna är det inte konstigt att det finns politikerförakt och stor skepsis i samhället mot all makt? Det är heller inte konstigt att politiker misstror människor och misstänkliggör bl.a. sjukskrivningarna? Inte heller är det konstigt att människor har svårt att lita på varandra och fortfarande inte förstår sig på varandra?
Vi lär barnen att ärlighet varar längst... men hur många menar egentligen det och hur många lever själva upp till det uttrycket?
***
