Vasaloppet och annat tråkigt...

Vasaloppet verkar vara den största utmaningen som finns... det finns några andra också (Vätternrundan, Stockholm Maraton och Vansbrosimmet) som gör medelmåttor till stålmän.

På arbetsplatserna uttrycks beundran över dem som tar sig igenom dessa prövningar, varför det undrar jag? Vi andra latmaskar som leker med bollar i vårt motionerande får inte alls samma uppskattning, varför inte?

Jag tror svaren ligger i att vi som leker med bollar gör nåt som vi tycker är kul, det är ingen uppoffring och då är det heller ingen prestation. Däremot om man gör något som mest verkar vara ett lidande, och helst under så lång tid som möjligt, är det en prestation... visst förefaller det märkligt?

Är det Luther som spökar?

Finns det någon annan förklaring till att de som åker Vasaloppet tillsammans med lallare som inte sett snö, linslusar som vinkar i tv:n iförda löjliga kläder och 80-åringar som gör sitt sjuttielfte vasalopp blir hyllade som elitidrottsmän?

Därmed inte sagt att jag skulle klara mig igenom Vasaloppet, det är liksom inte det det handlar om... det handlar om att ta ned prestationerna till en rimlig nivå.

Unga friska människor bör nog utföra en lite större prestation innan jag ställer mig i hyllningskören!

***

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0